När hände det här egentligen? När slutade jag bry mig om sport?
För några år sedan när det svenska landslaget i, vad som helst egetligen, skulle spela i ett mästerskap satt jag praktiskt taget klistrad framför tv:n och hejade. Upptäckte typ igår att handbolls-EM går av stapeln just nu. I Norge tydligen. Och tv 4 sänder hela skiten. Där ser man. Hade jag ingen aning om.
Något annat som jag glömt är hockey. Även om jag aldrig tyckt att det har varit speciellt roligt minns jag den tiden då jag faktiskt kunde intressera mig för vad som hände under en match eller hur det gick för ett visst lag. Inte idag. Det enda jag fortfarande är något så när intresserad av fortfarande är landslagsfotboll, men jag undrar hur lång tid det intresset kommer vara, nu när jag inte har David som pushar på.
Det hela kan antagligen ha att göra med mitt bristande intresse för tv. För tillfället följer jag inga, jag upprepar, INGA, serier som går på tv just nu, och den enda som antagligen kommer locka mig när den kommer tillbaka är Dexter, och Men In Trees, men frågan är hur länge. Jag är så otroligt stolt över mig själv att jag har slutat slötitta på tv när jag inte har något annat för mig.
Kan antagligen ha att göra med allt pluggandet, och förmodligen tiden jag spenderar framför datorn. Det hade ju inte varit helt fel om jag hade spenderat tiden framför den flimmrande skärmen med att jobba på min Dröm, men jag har ännu inte ens lagt in den på min dator. Skäms på mig.
Nej tiden spenderas mest på msn, där de flesta av mina underbara vänner befinner sig. Inget fel med det, jag önskar bara att jag hade kunnat vara lite mer produktiv. Får se om det någonsin kommer hända.
Annars ingenting, förutom att jag ser fram emot den eventuella ölen imorgon, utgången på lördag, och början av februari…
Jag är inte den som är den, vilket jag säkert sagt tidigare, men är det inte lite väl tidigt att börja prata schlager alla redan? När jag slog på SVT 1 för bara ett par dagar sen pratade de med Sanna Nielsen och IDOL-Ola(visste någon om att han hade släppt en skiva förresten?) och de ska tydligen vara med i vår kära schlagerfestival nästa år(observera NÄSTA år). I Extra Östergötland idag berättade en artikel om vilka artister det är som ska uppträda i Cloetta Center, när det nu är dags. Och det är faktiskt ganska långt kvar innan det är dags, en jul att genomleva, och sen ett par månader innan hela karusellen sätter igång igen.
Som vi alla vet är schlagern död sedan förra året, så jag förstår faktiskt inte riktigt varför vi insisterar på att fortsätta. Det var bättre på den gamla goda tiden när schlager var något man endast behövde ägna två kvällar om året åt, istället för flera månader. Tro mig, jag har inget speciellt mot schlager, det kan svänga lite ibland, men det är inte tillträckligt med gung för nästan ett helt halvår fullt med snack och ”förväntningar”. Jag tröttnar ganska snabbt när det väl sätter igång, och i år har de överträffat sig själva. Jag är trött på skiten redan nu. Och ändå kommer jag säkert som fan sitta där framför tv och förstöra mina öron med usla melodier och hemska låttexter. Någon måste hindra mig…Snälla! Jag. Orkar. Inte. Mer. Christer. Björkman. Ingela. Pling. Forsman. Eller. Thomas. G-son.
Det var allt jag hade att säga, nu återgång till pluggandet…
Äntligen Äntligen Äntligen. Jag har fått min box med alla säsonger av Six feet under! Den kostade sin lilla slant, men inte en för stor en. Och en slant väl värd. Och jag är lycklig, lycklig, lycklig! Världshistoriens bästa tv-serie, som jag saknar otroligt mycket sedan det sista avsnittet visades, finns i mitt hem och jag kan titta på den när jag vill.
Jag är otroligt spänd på att få se den första säsongen igen. Jag har nästan inga minnen kvar av vad som egentligen hände, det var flera år sedan jag såg det, på tv. Men bra kommer det vara i alla fall. Och efter det kan jag se de andra säsongerna, och jag behöver inte vänta en vecka på nästa avsnitt. Bara några sekunder. Älska…
Hoppas bara att det här kan muntra upp mig lite(mer än det redan gjort) för jag har lite grejer att oroa mig över. Mina kemi- och fysikkunskaper känns inte helt betryggande, folk runt mig agerar ganska märkligt, och kylan har kommit. Brr. Ja ja, jag har en ny jacka att värma mig med. Plus alla avsnitt av Six feet under.
Varje söndag de senaste tio veckorna har jag suttit som klistrad framför tv. Jag är inte speciellt stolt över det, men faktum är att jag har följt Ensam mamma sökerslaviskt. Jag har involverat mig, och hållt tummarna för att de rätta killarna ska få stanna kvar, och tävla om mammornas kärlek.
I grunden tror jag att konceptet att hitta kärlek på tv är dåligt. Det blir antagligen svårt att hitta de äkta känslorna när man står där framför tv-kamrorna. Det blir säkert svårare av att det finns barn med i bilden, som även de har favoriter.
Idag gjorde de då sina efterlängtade val, och jag har väl egentligen ingenting att säga till om, men jag känner mig ändå berättigad att ha en åsikt.
Susanne valde ingen av killarna som var kvar, och visst, hade hon inga känslor ska hon heller inte låtsas att hon hade det. Men jag tycker ändå att hon skulle valt Måns. Han var/är ju så otroligt söt, jag kännde bara för att nypa honom i kinderna, och krama honom. Han verkade så snäll och trevlig, men har man inga känslor så har man inte det.
Lenita, kvinnan som jag inte var så förtjust i, valde Mattias. Och det valet gör mig inte så mycket, även om Johan var favoriten. Jag var inte speciellt engagerad, kanske för att valet verkade självklart, kanske för att jag som sagt inte var så förtjust i Lenita.
Så kommer då Veronica. Och hon valde verkligen rätt. Jag gillade verkligen Magnus, och tror att just då var han helt rätt för henne. Jag hoppas att de ska bli riktigt lyckliga tillsammans.
Hur tänker svenska folket egentligen? Rösta vidare Evelina, och inte Knut. Jag är otroligt besviken, men kan ända inte vara sur. Jag ringde trots allt inte och röstade. Jag önskar dock att jag gjort det. Jag gillade Knut. Jäkla svenska folk. Helt usla är vad de är...
Otroligt nog blev jag piggare av lite derivata… Prisa gudarna.
Denna nyfunna pigghet fick mig dock att tänka lite på Brolle JR. Han är en person som man bara ser i de otaliga musiktävlingsprogrammen som går på tv. Så ska det låta, Doobidoo och Sing-a-long. Gör den människan någor annat än tar sig mellan olika program, med gitarren under armen? Har han haft mer än en hit? och har han någonsin varit ute på turné? Frågorna hopar sig, jag blir fundersam, och googlar hans namn. På Wikipedia står att läsa att han faktiskt släppt tre album, varav ett består av Cornelis Wreeswijk-tolkningar och att en ny skiva är på gång. Jag blir förvånad, och undrar när han hade tid med det. Han är ju så upptagen med musiktävlingsprogrammen menar jag.
Jag trodde fel. IDOL sög ju verkligen. Tråkig början, tråkig mitten, tråkigt slut. Juryn var knappt elak, de som sög, sög inte hårt, man kunde ju inte ens skratta åt dem. Och de som var bra, var bra. Inte mer(jag gillade Daniel eller vad fasen han hette dock) Det enda som faktiskt var bra var Carina Berg, och i viss mån Carolina Gynning. Även om ”träningslägret” och guidningen av Stockholm var ganska onödigt. Det tog ju bara upp tid från människor som kunde skämt ut sig mitt på bästa sändningstid. Peter Jihde ska vi inte ens tala om. Besvikelsen är stor.
Ikväll börjar det igen. IDOL. Egentligen borde jag inte titta på det, men jag vet att jag kommer sitta där och glo. Och skratta. Förra årets upplaga var jag förskonad ifrån genom mitt besök på Irland, men i år finns ingen nåd. Antagligen inte heller från Heroes, som sätter igång på onsdag heller(jag ser spänt fram emot säsongspremiären). Och jag som varit så stolt över den låga halten av tv-tittande under sommaren. Jag trodde jag hade lärt mig. Jag hade fel.
