Oscar-galan igår, såg den inte, och har knappt nån aning om vilka som var nominerade. Är ganska säker på att jag inte sett någon av filmerna som var nominerade. Inte bra.
Star wars-maraton, om än med något omotiverat tittande, men finbesök av Koffe, Andreas, Jocke, Calle och Jacky i lilla Mantorp, i helgen. God mat, trevliga filmer, en hel del skratt, och en katt som antagligen aldrig kommer hämta sig från lekandet med alla fötter och händer.
Tråkig vecka, med två dagar till fem och tre till tre. Hemskt.
Jag kan bara inte förstå det. Heath Ledger död. Varför? Varför är livet så ömtåligt? 28 år hann han bara bli. Åtta år äldre än mig. Får mig att må dåligt. Vad kommer hända när jag är 28. Kommer jag ha åstakommit något då? Jag hoppas det.
Nej, om man skulle ta och titta på Brokeback mountain igen…Och tipsa er om att läsa Andrevs inlägg om Heath. Det är bra…
”Men jag kommer verkligen att sakna Heath, han var så skicklig på att skildra kvävda känslor utan att väsnas, tuggade ofta på en stum replik medan de där väldiga käkmusklerna brottades under huden och berättade allt om sorgen, vreden, kärleken under ytan”
Om jag bara får hälften av det födelsedagsfirandet som Andreas fick igår, kommer jag bli en lycklig flicka. Jag menar, vem skulle inte tacka nej till en trevligmiddag avnjuten i ljuset från stearinljus, förberedd av sina kära vänner.
Visst, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss under planeringen av det hela, det hade ju varit en bättre överraskning om middagen kunde ha skett hemmahos födelsedagsbarnet självt, men man kan inte få allt. Istället fick Kniven lura iväg honom på en promenad hem till Ettan, och den väntande taco-buffén. Men jag tror inte han blev ledsen över det, åtminstonde såg han inte ledsen ut. Han såg ännu gladare när våra ständiga dissar under dagen förklarades. Nej, vi ville inte äta lunch på China Tai, nej vi var upptagna med träning och pluggande under kvällen, och kunde inte offra någon tid på en film.
Och kvällen blev ju bara ännu bättre av att vi fick se Ettan spela Juliet, i Romeo och Juliet och den underbara filmen Boondock Saints.
Jag blir glad varje gång jag tänker på vilka underbara vänner vi är, och vilka underbaravännerjaghar…Och då menar jag er allihopa, vart ni än befinner er.
Jag är inte den som är den, som inte kan njuta av en riktig actionfilm då och då. Ibland känner man helt enkelt för inoljade svarta pistoler, kraschande dyra bilar och vilda explosioner.
De ultimata actionfilmerna måste ju nästan vara Die Hard-filmerna, med Bruce Willis i huvudrollen. Jag har sett 1-3 ett antal gånger(trean är nog favoriten), och idag bestämde jag mig för att se fyran, Live free or die hard, eller vad man nu vill kalla den. Den höll inte riktigt samma klass som de tidigare, kändes inte helt som en Die Hard-film, även om bilen som krockade med helikoptern var en jäkligt häftig scen. En okej film…
Jag blev dock grymt besviken på slutet. En av de viktigaste delarna i Die Hard upplevelsen är John McClanes Yippee-ki-yay motherfucker, orden man väntar på under hela filmen.
Det gör man i den här filmen också. Men vad händer. McClane skjuter sig själv i axeln och dödar the bad guy. Medan han uttalar ovan nämnda fras mellan ihopbitna läppar. Hur häftigt som helst. På pappret. Grejen är den att i filmen försvinner lite. Det som gör hela frasen underbar har tagits bort. Fucker. De har tagit bort motherfucker och ersatt det med mother-pang. Man hör inget fucker, pga. ett pistolskott.
Det går ju inte…
Det låter ju inte häftig på något plan.
Vad hände med mitt fucker? John McClane är en riktig man, och riktiga män säger motherfucker. Annars är de inte häftiga. Och om McClane inte är häftig faller ju hela filmen, och all respekt försvinner.
Motherfucking director, or whoever’s motherfucking resposible…
Snart snart. Vilken dag som helst nu ska tredje säsongen av LOST beställas, och tre till fyra arbetsdagar senare kommer jag inte vara anträffbar på ett bra tag. Underbart. Jag tror att jag ska sänga in en DVD med Greys Anatomy också. Då kommer jag vara som död i ett ytterligare några dagar. Can’t wait.
Nåt annat som ska bli trevligt är att träffa Anna och Maria i helgen. Jag vill höra allt skvaller från Lund/Malmö, och för en kort stund låtsas att jag också flyttat hemifrån till en ny stad…
Philip Seymour Hoffman. Vilken underbar skådespelare. Vilken underbar människa. Han lyfter alla filmer han är med i, speciellt de som inte är så bra i sig. Tittar på …Along came Polly just nu, en film som helt klart har sina brister(även om jag gillar Ben Stiller, speciellt för hans cameo i Travis video till låten Closer). Det hela är bara uthärdigt tack vare P.S.H och hans underbara karaktär Sandy(I just sharted, Let it rain!). Han är något av ett komiskt geni. Älskar honom!
Något annat som inte gör filmen till ett totalt waste of time är Hank Azaria. Helt underbar han också, speciellt på olika dialekter och accenter. Lovely
Jag skulle tro att de allra flesta drömmer om den stora kärleken. Den med stort K. Den där perfekta personen som är absolut rätt för en, som fyller ens liv med passion och glädje. Som alltid gör en lycklig, som alltid förstår en. Kärleken som praktiskt taget endast återfinns i filmens värld. Titanic, Moulin Rouge, City of Angels, An officer and a gentleman, Gone with the wind, Casablanca och så otroligt många fler.
Precis så tror jag att de allra flesta vill att Kärleken ska vara. Inte jag. När jag drömmer om kärlek, när jag sitter på min kammare och fantiserar är det inte om Jack och Rose eller Rhett och Scarlett. Det är om Homer och Marge jag fantiserar. Homer och Marge Simpson. Jag vill uppleva kärleken som de delar. Kärleken som Marge öser över Homer varje gång han gjort något dumt. Den hon öser över honom varje gång hon förlåter honom för de del och brister han har. Den kärlek som regnar ner över honom varje gång hon ser den verkliga Homer J Simpson bakom alla dumma misstag.
När jag blir kär och träffar den person som är den absolut rätta för mig hoppas jag att han kommer vara precis som Marge. Förlåta mig alla mina misstag, och älska mig, med mina fel och brister. Alltid finnas där för mig trots att jag inte är perfekt och trots att jag gör dumma saker. Förlåta och älska mig även om jag skaffar en gris, döper den till Spider-pig, och lämnar spår efter den i hela huset. Taket inkluderat.
Efter en kväll med den något mörka, och säkerligen alldeles för djupa(för min del) pjäsen Inför lykta dörrar av Jean Paul Sartre, framförd av några utav mina otroligt duktiga vänner, känner jag för att göra listor. Jag vet inte vad detta behov kommer ifrån, men jag följer med strömmen.
Topp 3 favoritförfattare:
1 Kurt Vonnegut
2 Douglas Adams
3 Terry Pratchett
Topp 3 favoritböcker:
1 Liftarens guide till galaxen
2 Slakthus 5
3 Sagan om ringen-trilogin
Topp 3 senast lästa böcker:
1 Liftarens guide till galaxen(pågående) av Douglas Adams
2 Fantomen på operan av Gaston Leroux
3 Frankenstein av Mary Wollstonecraft Shelley
Din älskade, kvinnan som du offrat allt för, och som offrat allt för dig, ligger framför dig på den kalla asfalten. Du ser hur livet rinner ur henne, medan du försöker övertyga henne att inte släppa taget, att stanna här hos dig. Men det är för sent, skadorna är för stora, och du lämnas ensam kvar med bara minnet av en doft, av hennes beröring, av en kyss. Du har gett upp allt, ditt jobb, dina vänner, ditt odödliga liv, allt för hennes skull. Och nu är hon borta. Men du ångar dig inte. Istället tänker stilla för dig själv
I would rather have had one breath of her hair, one kiss from her mouth, one touch of her hand, than eternity without it. One
City of Angels, filmen som blöter mina kinder, gör mina ögon röda och min näsa alldeles igentäppt.
