Philip Seymour Hoffman. Vilken underbar skådespelare. Vilken underbar människa. Han lyfter alla filmer han är med i, speciellt de som inte är så bra i sig. Tittar på …Along came Polly just nu, en film som helt klart har sina brister(även om jag gillar Ben Stiller, speciellt för hans cameo i Travis video till låten Closer). Det hela är bara uthärdigt tack vare P.S.H och hans underbara karaktär Sandy(I just sharted, Let it rain!). Han är något av ett komiskt geni. Älskar honom!
Något annat som inte gör filmen till ett totalt waste of time är Hank Azaria. Helt underbar han också, speciellt på olika dialekter och accenter. Lovely
Hur tänker svenska folket egentligen? Rösta vidare Evelina, och inte Knut. Jag är otroligt besviken, men kan ända inte vara sur. Jag ringde trots allt inte och röstade. Jag önskar dock att jag gjort det. Jag gillade Knut. Jäkla svenska folk. Helt usla är vad de är...
Otroligt nog blev jag piggare av lite derivata… Prisa gudarna.
Denna nyfunna pigghet fick mig dock att tänka lite på Brolle JR. Han är en person som man bara ser i de otaliga musiktävlingsprogrammen som går på tv. Så ska det låta, Doobidoo och Sing-a-long. Gör den människan någor annat än tar sig mellan olika program, med gitarren under armen? Har han haft mer än en hit? och har han någonsin varit ute på turné? Frågorna hopar sig, jag blir fundersam, och googlar hans namn. På Wikipedia står att läsa att han faktiskt släppt tre album, varav ett består av Cornelis Wreeswijk-tolkningar och att en ny skiva är på gång. Jag blir förvånad, och undrar när han hade tid med det. Han är ju så upptagen med musiktävlingsprogrammen menar jag.
Jag borde sitta och plugga just nu. Det gör jag inte. Är alldeles för trött för det. Slet mig på tok för sent ifrån tv:n igår, säsongsprämiär av både Boston Tea Party med mina älsklingar Filip och Fredrik, och Dexter, med älsklingen Michael C. Hall.
Så var idag en väldigt lång dag också. Fyra timmar biologi, det orkar man inte, hur intressant det än är(varför är jag den enda som gillar biologi?), en alldeles för lång mattelektion, även om jag fick mig ett på tok för gott skratt åt Andreas söndermålade händer. Det hela avslutades med en timmes information om oviktigheter. Så lite sliten är man allt.
Annars sker inte mycket just nu, är sur på Calle Schulman för att han tydligen ska sluta blogga igen, och otroligt glad att Andrev är tillbaka från semestern, börjar så smått få ångest över tentorna och hatar att jag börjar åtta varje dag den här veckan. Ja ja, jag har ju lite nya kläder att ta på mig i alla fall. Nu: Derivatan hägrar…
Idag känner jag mig lite smått ilsken, av någon anledning. En anledning jag inte vet vad den är. Jag känner mig lättirriterad, som om jag skulle kunna ha ett litet utbrott när som helst nu. Och jag blir bara mer irriterad när jag inte vet vad irritationen beror på. En ond cirkel.
Jag tycker att jag borde ha en trevlig känsla i bröstet efter igår, det var riktigt trevligt. Förfest hos Micke/Hanna, därefter dans på HG. Jag kan fortfarande småle för mig själv vid tanken på Karl iklädd den där morgonrocken(det var beachtema), med bara badbyxor under. Fniss. En trevlig kväll som ett slut på en trevlig vecka, full med bla. träning, och en hel dag full med labbar. Så denna ilska är oförstålig för mig…
Jag får se om jag kan plugga bort den.(yeah right)
Jag har mellan 15 och 20 besökare på min blogg varje dag. Kanske inte så många i jämförelse med en hel del andra, men jag känner mig ganska nöjd. Jag undrar dock vilka ni är, mina kära läsare. Jag anar att en del av er är mina vänner, folk som jag känner på riktigt, men finns det några som jag inte känner? Som jag aldrig träffat, och som aldrig träffat mig. Vilka ni än är hoppas jag att ni gillar min enkla blogg, att ni tycker den är rolig och intressant. Och läsvärd.
Gör nu en undrande flicka glad, och lämna en kommentar där ni berättar för mig vem ni, mina läsare är. Jag vill faktiskt veta.
I min värld, är jag, min familj, och mina vänner odödliga. Eller kanske inte odödliga, jag vet att vi kommer dö en dag, men jag ser det som en dag som ligger långt in i framtiden. Vi kommer hinna bli gamla, och uppleva allt det där som vi alltid drömt om, och lite till. Sedan, när vi är 96 år, kommer vi stilla somna in, och lämna allt bakom oss.
I min värld kan ingen av oss dö innan vi är över 90. Det finns inga olyckor eller sjukdomar, som kan ta död på oss när vi är 26, när vi är 39 eller när vi är 53. Det finns speciellt inga olyckor eller sjukdomar som skulle kunna ta död på oss när vi är nitton, bara några månader efter att vi tagit studenten. Sådant kan inte hända i min värld, men tydligen mycket väl i Arvidsjaur. Eller rättare sagt Thailand. Någons drömmar, tankar och minnen kan bara försvinna, trots att det finns så mycket kvar drömma om, tänka på och minnas. Försvinna i ett ögonblick, bara sådär.
Att sådant kan hända i någon annans värld, att någon som älskades av många personer bara försvinner, gör mig rädd. För det får mig att inse att det kan ske i min värld också. Vem som helst kan försvinna när som helst. Och de kommer inte komma tillbaka heller. Aldrig någonsin.
