Två gånger har jobbet ringt till mig idag och frågat om jag kunde komma in och jobba. Det får mig lite att känna mig mogen och ordentlig, men mest får det mig att känna mig irriterad. Klockan 06:15 är inte en rolig tid att bli väckt, speciellt inte om man är ledig. Speciellt inte om man kommit i säng efter två, alltså cirka fyra timmar tidigare. Speciellt inte om man spenderat kvällen före med vin- och öldrickande. Så jag tackade vänligt men bestämmt NEJ, och sov i sex timmar till. Skönt.
Andra gången de ringde var vid tvåtiden, och undrade om jag inte ville jobba på söndag. Hade jag varit modigare(eller kanske elak) hade jag skrattat dem i örat och lagt på luren. Istället tackade jag artigt för samtalet, man sa nej tack, jag är upptagen imorgon. Vad tror dom egentligen? Det här är ju min lediga helg, som jag sett fram emot i två veckor. Kan inte finnas mycket innanför pannbenet där inte.
Dessa två samtal, och ett alldeles för långt samtal med min morfar(grattis på födelsedagen på honom förresten) har gjort att jag kommit ännu längre i min kamp mot telefonen. Från och med nu ska jag aldrig svara i telefonen om jag inte känner för det, och då endast om jag vet vem jag kommer få prata med. Ringer någon med hemligt nummer får de snällt vänta tills någon annan är hemma som kan svara. Vill ni verkligen ha tag på mig måste ni alltså känna mig väldigt väl, eftersom jag är usel på att känna igen telefonnummer, eller så kan ni ju prova min mobiltelefon. Fast jag kan ju inte garantera något där heller. Även om jag vill svara kommer jag säkert inte göra det, min telefon låter ingenting när den ringer. Helt jävla skitusel är den…
Nej, tid för en film innan det är dags för sängen. Man kan ju inte gå och lägga sig vid 11 på en lördag ju…
